miniforlife

Jag har gått i skolan i nästan hela mitt liv, och i början kunde jag uppskatta dem. På senare år har jag mest bara väntat ut dem. Klart att jag älskar lov, men samtidigit har jag velat att dem tog slut så att skolan tar slut. Jag vet inte om ni kan se logiken i det, men iallafall. Detta sista jullov, bara tanken skrämmer livet av en, uppskattar jag på ett annat sätt. Kommer ni ihåg när ni var små och bara ville ha lov. Loven varade i 100 år och man hade det jätte kul. Mitt sista jullov har blivit ett sådant. Jag lever livet, men samtidigt lever jag med rädslan av att skolan snart är slut. För även om tanken är extremt glädjande så skrämmer den livet ur mig. Jag vet ungefär vad jag ska bli, men kommer ja ha betyg för det. Det är små problem jag har, jag vet, borde inte klaga jag vet. Men även om andra människor har värre problem så är mina jobbiga för mig. Jag vill bara resa för tillfället, komma bort från det invanda liv man lever.

Nej jag ska ta mig tusan ut och gå nu, datorn är inte mitt liv om vi säger så. Jul är en härlig tid, men även en tid för frosseri och det har jag fan inte tid med. And bye the way, Alexandra, du vi måste vara någon dag, det är för länge sen.

See you later...

Äntligen kommer hon hem, efter 3 månader så kommer äntligen min syster hem.

Jag ska till kastrup med föräldrarna imrogn för att hämta henne, det ska bli så kul att få träffa henne igen.
Det har varit kul hemma, det är inte det, men det känns lite tomt utan henne: ingen att bråka med ju;¨)

När jag blir stressad så vill jag gärna slappna av, jag gjorde det denna gången med att måla. Resultatet får ni här.  En av dem.

Hur skulle världen sett ut utan ordet om. Skulle vi ha varit lyckligare, om jag ska vara ärlig så har jag ingen aning, jag bryr mig inte heller, för det är ännu en fråga med om, hur skulle världen sett ut OM inte ordet om funnits. 
Jag kan ju bara tala för mig själv, själv så tänker jag alltid om, det är en del av min vardag, tänk om den där händelsen inte hade hänt, om jag hade agerat annorlunda. Saken är den att ingen säger att det hade slutat annorlunda, eller att det hade blivit bättre. Jag vet om detta, jag vill ändra på det, men jag vet att det aldrig kommer att ändras, och vem säger att det skulle bli bättre för det egentligen.

See you later...

Jag såg på House och i slutet säger tjejen som försökte ta livet av sig, jag har aldrig varit lycklig.

Jag började tänka, när kan man anses vara lycklig, är det något man vet. Kan man veta helt säker att man är det och är någon helt lycklig? Kan man leva utan att vara det, antagligen, men jag förstår om man inte står ut, jag menar tanken att aldrig under hela sitt liv känna sig lycklig, inte över en ända sak...

Man känner ju inte alltid sig lycklig, men är man alltid lycklig så till slut så kommer man att inte uppskatta vad man har, så lite dåligt måste man få må, men samtidigt, jag kan inte sluta tänka på det. Ska man ge upp om man inte känner lycka, skulle man själv ha gjort det.


See you later...

Jag har för mycket fantasi, får höra det ofta. Det roliga med detta är att jag inte säger mycket av vad jag tänker, för då skulle ni inte bara tycka att jag ha livlig fantasi. Ni skulle rent ut sagt tycka att jag var galen.

Jag kan sitta i skolan, på en sån där tråkig lektion, en sådan där extra tråkig lektion som bara kommer då och då. Jag tittar ut, och då kommer det in en galen man, som tar klassen som gisslan. Det blir ett vilt drama som ytspelar sig med militära styrkor och så vidare. Till slut har alla i klassen kommit ut, utom jag om en kompis. För att rädda min kompis hoppar jag på snubben och vi trillar mot fönstret. Vi trillar ut på taket och han trillar ner på marken, jag hänger mig fast, jag kan inte hålla mig kvar länge till... och då slutade min lektion.

Jag ska vara ärlig, denna historia satt jag faktiskt och tänkte på under en lektion för någon månad sen, sen så hittar man på något nytt. Ja livet blir alltid roligare med lite fantasi, kom ihåg det. Som man brukar säga, allting går, bara man har lite fantasi...

See you later...

Det är som ett tecken, ett meddelande från en yttre kraft.

Jag sitter i skolan, det känns som att livet kommer att gå under, bokstavligt talat. Jag har precis lämnat i samhällen och ja det kunde ha känts bättre. Då tittar jag ut, för att söka tröst från naturen, då ser jag det, snöflingor, inte en sån där jobbig snö storm, uatn lugna flingor som sakta kommer ner. Det var så vackert, det låter löjligt, men det var så det var.

Jag har en speciell relation till snö, jag vet inte varför men om det går ett år utan att snö kommer, ja då känns det som någonting fattas. Det är som julafton utan något firande, eller som nyårsafton utan Grevinnan och betjänten.

Nej, jag kände direkt, jag insåg att livet går inte under för ett samhälls arbete. Livet är större än så, det är ens vänner, det är de små sakerna man uppskattar, det är de första snöflingorna och de är Kalle Anka på julafton. 

När jag nu sitter och skriver det så tittar jag ut och jag ser att det åter igen har börjat snöa. Kalla mig sentimental, men jag är iallafall lycklig och det, är någonting ni inte kan ta ifrån mig.

See you later...